Tidens tand

Precis ovanför stugan finns en grusgrop. Man har förmånen att få hämta grus för eget bruk vilket jag har gjort. Varje gång jag går in i gropen fylls jag av en litenhet. Omgärdad av grus och stenväggar som är flera meter höga blir man ödmjuk. 

Stenarna är också mjuka. En del av dem. Andra har gått itu och har vassa kanter. De är upptryckta och ligger där de gör av inlandsisen. Vad de har vart med om. Tänk om de kunde prata! Spännande berättelser från förr. 

Tidens tand. Har tiden tänder? På sätt och vis. Både de slipade och de vassa stenarna är märkta av tidens tand. Fast på olika sätt. Ungefär som människor. Ingen kommer undan, det blir bara olika när tiden äter. En del blir lena och ödmjuka och andra blir vassa och hårda. Lika men olika.